tisdag 7 december 2010

A very special child

I gårkväll när jag hade redigerat lite foton, så hade jag ett kommande inlägg i huvudet till idag. Men när morgonen grydde, så var det ett helt annat.

Utåt sett ser våra bloggliv ofta rosenskimrande ut. Vi skriver och visar allt det vackra och tur är väl kanske det, med allt annat elände som finns där ute i världen. Men det finns ju också en baksida och alla har nog fått sin beskärda del av kakan!


För nio år sedan fick vi veta att vår stora dotter har en ovanlig kromosomskada, så pass ovanlig att man inte har funnit den hos någon annan i världen. Min älskade lilla flicka är unik, på sitt vis!
Det är inte lätt att vara mamma till ett handikappat barn, det ska gudarna veta. Att hon har sömnproblem och jag har sömnbrist är bara förnamnet, det har jag nämt för er tidigare.

Klockan hann bli halv två inatt innan hon föll i sömn, fullständigt utmattad i soffan. Under de vakna timmarna är det mycket som snurrar. Man hinner tänka och fundera, gråta och banna!

Idag skulle jag vilja dela med mig av en dikt som jag fick av min mamma när vi fick diagnosen på Linn:

A meeting was held quite far from earth.
It's time again for another birth,
said the Angels to the Lord above.
This special child will need much love.

Her progress may seem very slow
accomplishments she may not know,
and shell require extra care
from the folks she meets down there.

She may not run or laugh or play.
Her thoughts may seem quite far away.
In many ways she won't adapt
and she'll be known as handicapped.

So let's be careful where she's sent.
We want her life to be content.
Please Lord find her parents who
will do a special job for you.

They will not realise it right away
the leading role they're asked to play.
But with this child sent from God
comes stronger faith and richer love.

And soon they'll know the privilege given
in caring for the gift from heaven.
Their precious charge, so meek and mild
is heaven's very special child.

Tack älskade mamma

     Ta väl hand om Er!
            Kram, Ulrika

9 kommentarer:

Birgitte sa...

Søde Ulrika,
Tak for at dele det smukke digt. Du har fuldstændig ret i, at der ofte også er en bagside. Vi ser den oftes bare ikke, men vi har med garanti alle sammen hver vores historie. Jeg er glad for at du vil dele din.
STORT kram
Birgitte.

Anonym sa...

Kära Ulrika

I förmiddags på väg ut genom dörren läste jag ditt blogginlägg. Jag hann inte läsa dikten då.
Du har följt mig hela dagen. Jag har tänkt på och beundrat ditt överskott av energi, som lyckas skapa så mycket vacker till fröjd och glädje för andra. Trots baksidan av ditt livs medalj.

Nu när jag har läst den vackra dikten blir jag även mera tacksam och full av beundran.
Tack för att du delar med dig!

Ett MEGA STYRKEKRAM skickar jag iväg till dig och din familj.
:-) Inge

bakom berget sa...

Vilken vacker dikt! Ja det är ju som du säger...Man vet inte särskilt mycket om varandra. Man får ju oftast se enbart det vackra och fina från bloggarnas hem och liv. Men så plötsligt skriver någon nåt ur vardagen och verkligheten, som man inte är van att få läsa om. Det känns som om man lär känna varandra lite närmare på nåt sätt.
Jag beundrar dig för din styrka och för att du delar med dig av ditt liv.
En stor varm kram skickar jag till dig/er.
Åsa

Cajsas Faster sa...

KRAM:
Håller med om att ibland kan bloggandet kännas ytligt. Man är med om mkt i livet som ibland måste få komma ut. Och det är skönt att se att andra också har saker som är tunga att bära. Delad börda är kanske hälften så tung?!
KOnstigt nog fixar man det mesta. Nån säger ju att man får så mycket som man klarar av.
Min yngsta son fick diagnosen Chrons sjukdom förra sommaren och det har tagit hårt på oss. Men idag på återbesök på sjukhuset var alla hans värden bra. Och vi hoppas de får vara det länge.
Stor kram till dej och mannen som jag tror och hoppas stödjer dej i det här. Ibland är det upp och ibland är det ner. Men skönt att berätta.
Ha det bra och hoppas du kan sova lite längre inatt!
Kram Marie

Marie sa...

Visst är det så att man oftast bara delar med sig av det fina och det bra i ens liv. Men visst har vi väl alla en annan sida av våra liv också, jag har det definitivt!

Fantastiskt vacker dikt, den går verkligen direkt till hjärtat!

En stor varm kram till dig!

Marie

Norregård sa...

Hej Vännen!
Vilket rörande inlägg;o) Jag blir tårögd...Jag delar inte med mig så mycket...Men det är en svår balansgång!
Då vi haft flera missfall och inte lyckats ge Filip något syskon är detta extra rörande för mig... Kan avslöja att anledningen till att jag började blogga var för att tänka på annat....
Styrkekramar till Er, Malin

Lisbeth sa...

Skickar en stor energigivande kram och hoppas er jul blir den finaste för att ni är tillsammans!
DU är unik och har en vacker, trevlig blogg...Att ha något intresse man brinner för hjälper i vardagen!
Må gott!
Lisbeth

josse sa...

Å vännen! Vilken fantastiskt vacker dikt! Å den stämmer så väl. För hur jobbigt det än är, så är ju ändå varje barn en unik gåva, oavsett handikapp.
Jag vet inte om jag sagt till dig hur mycket jag beundrar dig för din styrka och den energi du sprider runt dig, men jag hoppas du har känt det!

Många varma kramar!
josse

EvaB sa...

Man blir rörd av att läsa ditt inlägg och alla kloka kommentarer. Ännu en fördel med bloggvärlden; att det finns så mycket medkänsla och generositet. Och vackra inspirationsbilder... En riktigt lugn och härlig juletid önskar jag er.